mitt liv, mina ord

När jag öppnade ögon den morgonen hade jag en stor ångest. Jag ville bara försvinna. Ville bara vara liten igen, ligga i mammas famn och känna tryggheten. Jag la huvudet i knäna och tänkte tillbaka på det som hände. Jag ångrade allt som hänt. Tankade snurrade runt i huvudet och jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle tänka.
Kommande veckan va bokstavligt ett rent helvete. Tårarna brändes hela tiden i ögonen varje gång någon frågade hur jag mådde. Det enda ni gjorde va att bry er, men de va svårt att förstå. Bort snabbt från allt folk när jag inte längre kunde hålla tårarna inne. Mina tankar ville inte släppa de som hänt, utan de spelades upp i mitt huvud om och om igen.
Tillslut kunde jag inte hålla tårarna inne längre och grät ut allt i min systers famn. Tårarna kunde inte sluta rinna. Jag va trött, men kunde inte sova. Va glad att jag tillslut fick några timmars sömn. Jag älskar dig Matilda. Jag är stolt över att ha dig som storasyster och det finns ingen bättre!
En människa som tror sig att man är stark, kan aldrig förbli de. De är något man tror, man vet inte.
Stöd från både familj och vänner fick mig att fortsätta se frammåt. Tack, de betyder värkligen!

Många tror att de är en grej som händer och att man sedan kan skratta bort de. Jag trodde de tills de hände mig. Hade ingen aning om att de skulle hända mig. När jag kommer tänkt bort de mesta, kommer de att rivas upp igen. 3 veckor kvar..